årsavslut 2012

Så året är slut. ÄNTLIGEN! Fast varför är det så att man tror på en ny början bara för att 1 januari har anlänt? Det är som att hela kroppen fylls med hopp och tro på en själv som tyvärr saknas allt för ofta genom resten av året. Förra året mådde jag faktiskt riktigt bra de första nio månaderna, jag sov underbart, jag var i kontakt med mig själv, jag var ett med barnen. Sen hände något som kastade mig in i en period som kändes som svår tortyr. Jag trodde aldrig att jag skulle tappa kontrollen över mig själv på det sätt jag gjorde under årets sista månader.

När min son Killian diagnostiserades med autism, språkstörning och DCD (Dyspraxia) kände jag en enorm lättnad. Vi visste ju att han var autistisk men nu fanns det på papper och allt skulle bli så mycket lättare. Oj vad fel jag hade. På nätverksmötet, där alla runt Killian var med, kände jag direkt att allt det jobb som förskolan lagt ner, alla kärlek som våra kontakter på habiliteringen gett oss och vår son samt redovisningen av resultat som fantastiska KNUT teamet på HS diskuterades inför skolan, dvs den skolan där Killian nu grå i förskoleklass, löstes upp som aska i vinden.

Jag blev arg, ingen lyssnade ju! Varför lyssnade man inte? Jag jobbar själv med människor som har neuropsykiatriska funktionshinder. När jag jobbar så lägger jag ner hela min själ i det jag gör. Här möttes jag av ett gäng från skolan som ska ta hand om min son. Det kändes lite som tiden på neonatalen, när vi inte riktigt styrde över vårt eget barn. Killian börjar bli mer medveten om sina hinder och jag vill att han precis som alla andra barn ska få leva sitt liv med bra förutsättningar. Istället känns det som att man straffas, jag gick in i väggen. Pang BOM sa det.

I samma veva fick min mamma läggas in pga problem med förträngningar i halsvenen upp till hjärnan och helt plötsligt slutade jag sova, jag åt inte, jag duschade inte, jag kände bara den där stora svarta massan som fanns runt mig, i mig och hur den trängde sig ut och spred sig vart jag än riktade mig. Jag såg tecknen och jag försökte ta tag i det på en gång men det gick inte. Sen gjorde jag det jag har lärt mig, att acceptera att jag är mänsklig, jag orkar inte föra en kamp hela tiden, någonstans måste det ta slut. Jag la mig ner och dog i tre månader. När jag sakta började ta mig upp igen så sa jag skämtsamt till min bästa vän "Det enda som fattas nu är att dom ringer och säger att min pappa har dött" tre dagar senare..."Hej, din pappa hittades på morgonen och han har somnat in nu" Det kändes som något jag inte kan beskriva i ord. Jag tror faktiskt helt ärligt att jag inte fattat det riktigt än. För det känns så främmande. Är jag 35 år och utan pappa men samtidigt när hade jag pappa sist?

P.g.a fantastiska vänner som låter mig vara trasig och som älskar mig trots att jag känner mig förstörd kom jag sakta tillbaka igen. Med ledsamhet i sinnet skriver jag nu det här avslutet. Jag har inga nyårslöften men jag har mål. Mitt mål är att göra mer saker i livet som är kul. Jag ska sluta ta mig själv på så stort allvar. Jag ska tillåta mig själv att misslyckas. Något jag inte ska göra är att lägga mig ner och dö lite när det kommer till min son. Där ska jag försöka vara lika stark som han har varit i början av sitt liv och fram.

En sak som gör mig glad är att vara "konstig" som jag och en vän brukar säga. Det betyder att mycket av den lediga tiden ska jag lägga på att vara kreativ, konstnärlig och mig själv. Livet är strecket mellan årtalen på gravstenen. Det är inte början och slutet, det är allt det bra och dåliga som händer i mitten. See ya! 2013 GO GO GO!!!