Min barndom ur ett viktperspektiv

Jag har inte haft riktig ro att skriva i bloggen på bestämda dagar. Så jag tar bort daganvisningen ur rubriken och betar av ämnena ett efter ett.

Idag är det ämnet om min barndom ur ett viktperspektiv.

Det kanske passar bra när jag samtidigt lyssnar på finsk musik som jag växte upp med.

Det här är faktiskt inte ett lätt ämne att skriva om eftersom jag är väldigt kritisk mot hur min mamma behandlade mig som barn och den mamman hon var då är hon inte idag. Jag känner skuld redan innan jag börjar skriva, samtidigt vill jag att andra mammor, eller pappor, ska vara medvetna om hur deras handlingar kan komma att påverka barnen redan i tidig ålder. Ofta vill man väl men man ska ändå alltid tänka lite till...

Det är lågt i tak i rummet jag befinner mig i, eller så känns det bara så. Jag hör min mamma, skolsyster och läkaren stå och diskutera. Dom pratar med varandra, om mig men inte en enda gång pratar dom med mig om mig. Jag känner ett enormt obehag i mitt skinn och jag vill därifrån, jag är åtta år.

Det senaste två åren har jag rundat till kanterna på min barnkropp. Mitt hår har lockat till sig något förfärligt, jag har eksem på fötter och knän och jag har redan fått finnar. Jag är inte söt. Jag är inte tjejig. Det är ett lågmält sorl men inne i mitt huvud ekar en del av de ord jag hör. Vikt, överviktig, skärpning, disciplin... själv sitter jag på en träbänk och klär på mig efter att ha blivit vägd på en sån där våg där man flyttar vikter fram och tillbaka för att få rätt vikt. Skolsyster suckar och ser negativ ut. Jag känner mig kränkt, det inser jag idag men då så kände jag mig liten och oduglig.

Jag får gå på extragymnastik. Jag sitter på lektioner som blir avbrutna av att jag blir hämtad framför min klass till extragympan. Jag skäms. Jag växer upp med hat till gymnastik, det som en gång var kul blir en pina för mig. Det följer med enda upp i vuxen ålder och i gymnasiet är det så illa att varje gymnastiklektion består av en panikångestattack och jag lämnar skolan och resterande ämnen för att gömma mig hemma eller på ett annat ställe. Jag blir en skolkare. Resultatet blir sommargympa. Jag dör inombords och efter det ser jag till att bli befriad från skolgymnastiken.

Vi backar lite till när min mamma började på viktväktarna. Som jag minns det ville hon inte vara själv så jag skrivs in nio år gammal, det här var en helt annan tid än idag när det finns åldersgränser. Min mamma bantade jämt. När hon var ung var hon smal, vägde runt 50 kg det hade jag hört många gånger. Jag antar att det var dit hon hela tiden var på väg. Jag drogs med i hennes dieter. Jag minns hur vi en gång skulle äta en äggdiet, jag blev tillslut överkänslig mot ägg pga min kost bestod av endast ägg och rivna morötter. Jag hade aldrig en chans att skapa en bra relation med mat. Som vuxen har jag haft ett val att ändra mig men det har varit svårt. Mitt vuxna liv kan jag inte skylla på någon annan en mig själv men med det jag lärde mig hemifrån var att jag inte dög. När jag var ledsen eller om jag och min mamma hade bråkat, vilket hände ofta så kom det aldrig en ursäkt, aldrig ett förlåt. Det var en hand genom en dörr utan att se mig i ögonen och en påse bullar och coca cola. Det var mitt förlåt, min mammas sätt att be om ursäkt. Hur ett barn ska förstå det, det vet jag inte. Det enda jag vet är att det lärde mig något som var mycket mycket fel. Idag ber jag mina barn om ursäkt, vi pratar om känslor hur dom än är, arga, avundsjuka, glada, ledsna m.m Jag kan inte skydda mina barn från mina misstag som mamma men jag hoppas verkligen att mina barn kommer lindrigt undan mina misstag.

Det finns så mycket att gräva i när det kommer till barndomen men jag väljer att inte öppna locket helt. Det gör för ont om jag ska vara ärlig. Det är ändå något jag inte kan ändra på. Levda dagar är dagar som aldrig kommer tillbaka.

Mitt råd till föräldrar är mät inte och väg era barns framgångar i vikt, utseende och vad dom inte kan. Det spelar ingen roll vad dom inte kan, hur mycket dom väger och hur de ser ut. Det som spelar roll är att dom finns och att dom redan är perfekta. Det är er uppgift att stötta dom och att leda dom inte förändra.

När jag kom hem med en femma (högsta betyg) i bild och språkämnen så var det enda jag fick höra att jag inte fick bra betyg i matte. Well min hjärna var inte kopplad till matte, än idag förstår jag inte fullt ut men värst av allt är att jag inte vågar eller vill närma mig matte.

När det känns som värst, för även som 35 åring så sköljer alla gamla minnen över mig dagligen, tänker jag på en sak min pappa sa till mig en gång som tonåring. "Mirre, det är inte dina betyg som kommer ta dig någonstans i världen, det är inte dom som kommer göra dig omtyckt, det är din personlighet och den människa du är." Jag är så glad att min pappa sa så den där dagen. I pappas ögon kunde jag klara av vad som helst även om han också ibland ihop med min mamma fick mig att känna mig oduglig för att jag inte var en sportig tjej.

Jag kan inte ändra på barndomen det är som det är. Jag var överviktig. Jag hade problem men saker borde skötts annorlunda. Lite hjälpte det när jag sjutton år gammal fick veta att jag hade PCOS och fick en liten förklaring till varför jag var som jag var.