Jag har inte haft riktig ro att skriva i bloggen på bestämda dagar. Så jag tar bort daganvisningen ur rubriken och betar av ämnena ett efter ett.
Idag är det ämnet om min barndom ur ett viktperspektiv.
Det kanske passar bra när jag samtidigt lyssnar på finsk musik som jag växte upp med.
Det här är faktiskt inte ett lätt ämne att skriva om eftersom jag är väldigt kritisk mot hur min mamma behandlade mig som barn och den mamman hon var då är hon inte idag. Jag känner skuld redan innan jag börjar skriva, samtidigt vill jag att andra mammor, eller pappor, ska vara medvetna om hur deras handlingar kan komma att påverka barnen redan i tidig ålder. Ofta vill man väl men man ska ändå alltid tänka lite till...
Det är lågt i tak i rummet jag befinner mig i, eller så känns det bara så. Jag hör min mamma, skolsyster och läkaren stå och diskutera. Dom pratar med varandra, om mig men inte en enda gång pratar dom med mig om mig. Jag känner ett enormt obehag i mitt skinn och jag vill därifrån, jag är åtta år.
Det senaste två åren har jag rundat till kanterna på min barnkropp. Mitt hår har lockat till sig något förfärligt, jag har eksem på fötter och knän och jag har redan fått finnar. Jag är inte söt. Jag är inte tjejig. Det är ett lågmält sorl men inne i mitt huvud ekar en del av de ord jag hör. Vikt, överviktig, skärpning, disciplin... själv sitter jag på en träbänk och klär på mig efter att ha blivit vägd på en sån där våg där man flyttar vikter fram och tillbaka för att få rätt vikt. Skolsyster suckar och ser negativ ut. Jag känner mig kränkt, det inser jag idag men då så kände jag mig liten och oduglig.
Jag får gå på extragymnastik. Jag sitter på lektioner som blir avbrutna av att jag blir hämtad framför min klass till extragympan. Jag skäms. Jag växer upp med hat till gymnastik, det som en gång var kul blir en pina för mig. Det följer med enda upp i vuxen ålder och i gymnasiet är det så illa att varje gymnastiklektion består av en panikångestattack och jag lämnar skolan och resterande ämnen för att gömma mig hemma eller på ett annat ställe. Jag blir en skolkare. Resultatet blir sommargympa. Jag dör inombords och efter det ser jag till att bli befriad från skolgymnastiken.
Vi backar lite till när min mamma började på viktväktarna. Som jag minns det ville hon inte vara själv så jag skrivs in nio år gammal, det här var en helt annan tid än idag när det finns åldersgränser. Min mamma bantade jämt. När hon var ung var hon smal, vägde runt 50 kg det hade jag hört många gånger. Jag antar att det var dit hon hela tiden var på väg. Jag drogs med i hennes dieter. Jag minns hur vi en gång skulle äta en äggdiet, jag blev tillslut överkänslig mot ägg pga min kost bestod av endast ägg och rivna morötter. Jag hade aldrig en chans att skapa en bra relation med mat. Som vuxen har jag haft ett val att ändra mig men det har varit svårt. Mitt vuxna liv kan jag inte skylla på någon annan en mig själv men med det jag lärde mig hemifrån var att jag inte dög. När jag var ledsen eller om jag och min mamma hade bråkat, vilket hände ofta så kom det aldrig en ursäkt, aldrig ett förlåt. Det var en hand genom en dörr utan att se mig i ögonen och en påse bullar och coca cola. Det var mitt förlåt, min mammas sätt att be om ursäkt. Hur ett barn ska förstå det, det vet jag inte. Det enda jag vet är att det lärde mig något som var mycket mycket fel. Idag ber jag mina barn om ursäkt, vi pratar om känslor hur dom än är, arga, avundsjuka, glada, ledsna m.m Jag kan inte skydda mina barn från mina misstag som mamma men jag hoppas verkligen att mina barn kommer lindrigt undan mina misstag.
Det finns så mycket att gräva i när det kommer till barndomen men jag väljer att inte öppna locket helt. Det gör för ont om jag ska vara ärlig. Det är ändå något jag inte kan ändra på. Levda dagar är dagar som aldrig kommer tillbaka.
Mitt råd till föräldrar är mät inte och väg era barns framgångar i vikt, utseende och vad dom inte kan. Det spelar ingen roll vad dom inte kan, hur mycket dom väger och hur de ser ut. Det som spelar roll är att dom finns och att dom redan är perfekta. Det är er uppgift att stötta dom och att leda dom inte förändra.
När jag kom hem med en femma (högsta betyg) i bild och språkämnen så var det enda jag fick höra att jag inte fick bra betyg i matte. Well min hjärna var inte kopplad till matte, än idag förstår jag inte fullt ut men värst av allt är att jag inte vågar eller vill närma mig matte.
När det känns som värst, för även som 35 åring så sköljer alla gamla minnen över mig dagligen, tänker jag på en sak min pappa sa till mig en gång som tonåring. "Mirre, det är inte dina betyg som kommer ta dig någonstans i världen, det är inte dom som kommer göra dig omtyckt, det är din personlighet och den människa du är." Jag är så glad att min pappa sa så den där dagen. I pappas ögon kunde jag klara av vad som helst även om han också ibland ihop med min mamma fick mig att känna mig oduglig för att jag inte var en sportig tjej.
Jag kan inte ändra på barndomen det är som det är. Jag var överviktig. Jag hade problem men saker borde skötts annorlunda. Lite hjälpte det när jag sjutton år gammal fick veta att jag hade PCOS och fick en liten förklaring till varför jag var som jag var.
Sunday, July 21, 2013
Saturday, July 13, 2013
Dag ett på listan.
Vem är jag?
Jag är en tjej på 35 år. Jag föddes på Huddingesjukhus. Jag växte upp med mamma, pappa, storebror och senare kom lillasyster in i familjen. Då var jag sju år. Jag hade det bra vad jag minns till jag var ca 11 år. Då förstod jag att min älskade pappa var alkoholist. Innan dess var jag mer fokuserad på allt roligt med att leva, än saker som var tråkiga och hände lite i smyg runt om. I min familj sopade man saker under mattan, man talade inte om saker. Jag var en levnadsglad, nyfiken och kunskapstörstig tjej med superblont hår. Sen kom livet.
Idag är jag tvåbarnsmamma. Separerad sen början på 2011. Nykär sen i maj och det är fantastiskt att bli kär i vuxen ålder. 😊
Jag har barn på halvtid, jag jobbar som vårdare och älskar mitt jobb. Min pappa har gått bort. Jag bor ett stenkast från min mamma och mitt ex.
Jag är kreativ. Målar, fotograferar och ritar.
Jag har PCOS, högt blodtryck och lider av fetma.
I måndags gjorde jag min Gastric bypass.
Om ett år är jag någon annan.
30 dagar
Jag tänkte börja den här bloggen med en lista, jag älskar ju listor. jag hittade den här listan på en annan blogg som jag tyvärr inte hittar tillbaka till.
Listan ser ut så här. Så imorgon börjar jag :-) nu måste jag sova. Tiden har rusat iväg igen.
Dag 1: Vem är jag?
Dag 2: Min barndom ur ett viktperspektiv
Dag 3: Mina “ursäkter”
Dag 4: Hur tillät jag mig bli så här stor?
Dag 5: Min självkänsla
Dag 6: Mitt förhållande till mat
Dag 7: Mitt förhållande till godis/snacks
Dag 8: Motion tidigare i livet
Dag 9: Motion idag
Dag 10: Mina försök till viktnedgång
Dag 11: Människor som har hjälpt
Dag 12: Människor som har stjälpt
Dag 13: Sjukdomar kopplade med övervikten
Dag 14: 10 saker du inte visste om mig
Dag 15: Mina mål
Dag 16: Min metod
Dag 17: Mina förebilder
Dag 18: Hur jag hanterar motgångar
Dag 19: Lycka
Dag 20: Kläder
Dag 21: Drömmar
Dag 22: Vad jag saknar
Dag 23: Det här är jag bra på
Dag 24: Rädslor
Dag 25: Belöningar
Dag 26: Bloggar jag läser
Dag 27: Ett recept
Dag 28: Ätstörningar
Dag 29: Det här är jag stolt över
Dag 30: Min framtid
Listan ser ut så här. Så imorgon börjar jag :-) nu måste jag sova. Tiden har rusat iväg igen.
Dag 1: Vem är jag?
Dag 2: Min barndom ur ett viktperspektiv
Dag 3: Mina “ursäkter”
Dag 4: Hur tillät jag mig bli så här stor?
Dag 5: Min självkänsla
Dag 6: Mitt förhållande till mat
Dag 7: Mitt förhållande till godis/snacks
Dag 8: Motion tidigare i livet
Dag 9: Motion idag
Dag 10: Mina försök till viktnedgång
Dag 11: Människor som har hjälpt
Dag 12: Människor som har stjälpt
Dag 13: Sjukdomar kopplade med övervikten
Dag 14: 10 saker du inte visste om mig
Dag 15: Mina mål
Dag 16: Min metod
Dag 17: Mina förebilder
Dag 18: Hur jag hanterar motgångar
Dag 19: Lycka
Dag 20: Kläder
Dag 21: Drömmar
Dag 22: Vad jag saknar
Dag 23: Det här är jag bra på
Dag 24: Rädslor
Dag 25: Belöningar
Dag 26: Bloggar jag läser
Dag 27: Ett recept
Dag 28: Ätstörningar
Dag 29: Det här är jag stolt över
Dag 30: Min framtid
Thursday, July 11, 2013
Hej, hello, terve...
Nu kändes det som om det var dags att börja blogga igen.
När jag startade den här bloggen så var det 1 januari 2011 och jag började mitt första 365 dagarsprojekt. Det gick bra och överlag har livet varit bra på ett särskilt sätt sen jag började ta tag i mig själv. Då menar jag mitt inre själv. 2012 passerade med mycket hjärtesorg med min pappas bortgång bland annat. Min älskade pappa men med hans bortgång startade ännu en ny fas i mitt liv. En fas där jag kunde fokusera mer på mig själv och inte på alla andra jag alltid känt att jag måste ta hand om.
Januari 2013 började jag ett nytta 365 dagarsprojekt, denna gång på instagram pga lättheten i att bara lägga ut och så är det klart. Den första halvan av det här året har passerat redan och jag är inne i en ny fas av mitt liv. Jag har en ny kärlek, jag känner mig stärkt i mig själv och i mitt konstnärsskap och för tre dagar sedan måndagen den 8 juli gjorde jag en gastric bypass operation. Det kom säkert plötsligt för folk runt mig som inte visste men jag har tänkt på det sen läkarna förklarade för mig att med min PCOS kommer jag aldrig kunna behålla vikten på normalnivå utan hjälp av operation och att tappa den blir svårt. Beslutet togs inte för att smalare är snyggare utan för att jag vill finnas här- Jag vill finnas för mina barn och jag gör vad som helst för det.
Det är mycket möjligt att den här bloggen mest kommer handla om mitt nya liv som gastric bypass opererad.
Mest av allt skriver jag för mig själv. Så jag ska minnas hur det var, så här i början av resten av mitt liv.
Måndag 8 juli kom jag in till Ersta sjukhus kl 12.30 jag hade sovit med S på natten och kände mig lugn i hans sällskap, någon kväll innan hade jag lite panik. jag hade rädslor om operationen så klart.
Väl på Ersta pussade jag barnen hej då och tackade Thomas för skjutsen.
Jag fick suuuuuper snygga kläder. Sen fick jag vänta. Trodde jag skulle få vänta länge men det behövde jag inte innan jag blev hämtad av syster och fick köra min egen säng ner till op.
Nere på OP fick jag en snygg mössa och sen fick jag promenera in till operationssalen där jag möttes av alla snälla människor som tog hand om mig. Dom började förbereda mig och väntade på svar på mitt bastest, jag hade nämligen lågt blodvärde och dom vill kolla så att de hade blod osv om det behövdes. Jag var avslappnad när jag såg över vattnet ut mot Gröna Lund, sen minns jag inte mer.
Kl 15.50 ungefär minns jag att jag kollade på klockan på uppvaket. Där var dom så mysiga. Jag var ganska pigg och efter en liten stund fick jag en fåtölj att sitta och sova i, man ska upp så fort som möjligt. Jag somnade från och till men vid 18 tiden var jag uppe på avdelningen. Jag var groggy av medicineringen men jag passade på att gå runt lite och sitta ute, det var skönt. Att få dricka vatten med tesked var helt ok. När jag fick dricka äpplejuice var det fantastiskt. Det här är en piece of cake var min tanke då.
Jag kissade säkert 10 ggr den natten. Skönt att det fungerade men sovandet blev lidande. Ont hade jag inte nämnvärt. Vid kl 03 somnade jag och sov till första målet som var kl 07.30. Då kom dietisten och hämtade mig.
Tisdag den 9 juli satt jag alltså med mitt första mål 1.5 dl fruktyoghurt. Min första reaktion var hur sött det smakade. Vi måste äta produkter med socker i eftersom vi de närmsta fyra veckorna endast äter flytande kost. Det tog 40 minuter att få i sig och efteråt var jag proppmätt. Någon hunger innan kände jag inte och har inte känt sen dess. Det känns lite konstigt.
Efter frukost kom läkaren in och frågade hur jag mådde osv. Jag sa att jag mådde bra med tanke på att jag var nyopererad och det höll han med om och att jag fått i mig det jag behövde samt kändes välinformerad så han sa att efter lunch fick jag åka hem. Det var skönt. Jag åt mellis och min lunch och sen blev jag hämtad av Thomas och barnen.
Hemma la jag mig och vila men insåg ganska snabbt att jag behövde röra mig så att min mage inte kändes så uppblåst. Så har det varit sen dess. :-)
En vanlig dag för mig ser ut så här
Mat intages i flytande form med tesked eller små klunkar kl:
07.30
10.00
12.00
14.00
16.00
18.00
20.00
och så ska det se ut resten av livet. Förutom att det sen blir vanlig mat då. Däremellan ska jag försöka få i mig vätska i form av kalorifattig dryck. typ 2 liter. Man ska inte dricka i samband med måltid utan 30 min innan eller 20 min efter. Tror det stämmer eller så är det tvärtom.
Idag är det torsdag och snart kommer S hit, ska bli mysigt. Jag ska äta snart och jag ser inte fram emot det för det är en speciell känsla när man äter nu, det finns liksom ingen njutning direkt, mest njuter jag av iskallt vatten med isbitar som jag kan tugga på. Sopporna, yoghurten och dryckerna är inte mina favoriter men jag gör mitt bästa. Den som ger sig in i leken får leken tåla.
När jag startade den här bloggen så var det 1 januari 2011 och jag började mitt första 365 dagarsprojekt. Det gick bra och överlag har livet varit bra på ett särskilt sätt sen jag började ta tag i mig själv. Då menar jag mitt inre själv. 2012 passerade med mycket hjärtesorg med min pappas bortgång bland annat. Min älskade pappa men med hans bortgång startade ännu en ny fas i mitt liv. En fas där jag kunde fokusera mer på mig själv och inte på alla andra jag alltid känt att jag måste ta hand om.
Januari 2013 började jag ett nytta 365 dagarsprojekt, denna gång på instagram pga lättheten i att bara lägga ut och så är det klart. Den första halvan av det här året har passerat redan och jag är inne i en ny fas av mitt liv. Jag har en ny kärlek, jag känner mig stärkt i mig själv och i mitt konstnärsskap och för tre dagar sedan måndagen den 8 juli gjorde jag en gastric bypass operation. Det kom säkert plötsligt för folk runt mig som inte visste men jag har tänkt på det sen läkarna förklarade för mig att med min PCOS kommer jag aldrig kunna behålla vikten på normalnivå utan hjälp av operation och att tappa den blir svårt. Beslutet togs inte för att smalare är snyggare utan för att jag vill finnas här- Jag vill finnas för mina barn och jag gör vad som helst för det.
Det är mycket möjligt att den här bloggen mest kommer handla om mitt nya liv som gastric bypass opererad.
Mest av allt skriver jag för mig själv. Så jag ska minnas hur det var, så här i början av resten av mitt liv.
Måndag 8 juli kom jag in till Ersta sjukhus kl 12.30 jag hade sovit med S på natten och kände mig lugn i hans sällskap, någon kväll innan hade jag lite panik. jag hade rädslor om operationen så klart.
Väl på Ersta pussade jag barnen hej då och tackade Thomas för skjutsen.
Jag fick suuuuuper snygga kläder. Sen fick jag vänta. Trodde jag skulle få vänta länge men det behövde jag inte innan jag blev hämtad av syster och fick köra min egen säng ner till op.
Nere på OP fick jag en snygg mössa och sen fick jag promenera in till operationssalen där jag möttes av alla snälla människor som tog hand om mig. Dom började förbereda mig och väntade på svar på mitt bastest, jag hade nämligen lågt blodvärde och dom vill kolla så att de hade blod osv om det behövdes. Jag var avslappnad när jag såg över vattnet ut mot Gröna Lund, sen minns jag inte mer.
Kl 15.50 ungefär minns jag att jag kollade på klockan på uppvaket. Där var dom så mysiga. Jag var ganska pigg och efter en liten stund fick jag en fåtölj att sitta och sova i, man ska upp så fort som möjligt. Jag somnade från och till men vid 18 tiden var jag uppe på avdelningen. Jag var groggy av medicineringen men jag passade på att gå runt lite och sitta ute, det var skönt. Att få dricka vatten med tesked var helt ok. När jag fick dricka äpplejuice var det fantastiskt. Det här är en piece of cake var min tanke då.
Jag kissade säkert 10 ggr den natten. Skönt att det fungerade men sovandet blev lidande. Ont hade jag inte nämnvärt. Vid kl 03 somnade jag och sov till första målet som var kl 07.30. Då kom dietisten och hämtade mig.
Tisdag den 9 juli satt jag alltså med mitt första mål 1.5 dl fruktyoghurt. Min första reaktion var hur sött det smakade. Vi måste äta produkter med socker i eftersom vi de närmsta fyra veckorna endast äter flytande kost. Det tog 40 minuter att få i sig och efteråt var jag proppmätt. Någon hunger innan kände jag inte och har inte känt sen dess. Det känns lite konstigt.
Efter frukost kom läkaren in och frågade hur jag mådde osv. Jag sa att jag mådde bra med tanke på att jag var nyopererad och det höll han med om och att jag fått i mig det jag behövde samt kändes välinformerad så han sa att efter lunch fick jag åka hem. Det var skönt. Jag åt mellis och min lunch och sen blev jag hämtad av Thomas och barnen.
Hemma la jag mig och vila men insåg ganska snabbt att jag behövde röra mig så att min mage inte kändes så uppblåst. Så har det varit sen dess. :-)
En vanlig dag för mig ser ut så här
Mat intages i flytande form med tesked eller små klunkar kl:
07.30
10.00
12.00
14.00
16.00
18.00
20.00
och så ska det se ut resten av livet. Förutom att det sen blir vanlig mat då. Däremellan ska jag försöka få i mig vätska i form av kalorifattig dryck. typ 2 liter. Man ska inte dricka i samband med måltid utan 30 min innan eller 20 min efter. Tror det stämmer eller så är det tvärtom.
Idag är det torsdag och snart kommer S hit, ska bli mysigt. Jag ska äta snart och jag ser inte fram emot det för det är en speciell känsla när man äter nu, det finns liksom ingen njutning direkt, mest njuter jag av iskallt vatten med isbitar som jag kan tugga på. Sopporna, yoghurten och dryckerna är inte mina favoriter men jag gör mitt bästa. Den som ger sig in i leken får leken tåla.
 |
| före operationen i mina snygga kläder |
 |
| på kvällen på sjukan med syrgas |
 |
| med min pipa, som man använder för att hjälpa till att fylla lungorna med luft efter operationen. |
Wednesday, February 20, 2013
Hej. Jag hittas lättast på Instagram @mirreketola
Hi! You'll find me on Instagram @mirreketola
Welcome!
Hi! You'll find me on Instagram @mirreketola
Welcome!
Tuesday, January 15, 2013
Sunday, January 13, 2013
Wednesday, January 9, 2013
Tuesday, January 8, 2013
Day 8
Idag har varit första dagen med kids och illustration. Vi var och klippte killarna. Fina blev dom.
Monday, January 7, 2013
Jag blir tokig
Sms till min syster:
Fan asså det här med att inte kunna sova? Jag är så jävla trött på det. Hjärnan på högvarv fast ändå inte. Typ "du måste göra så här" "nej det går inte" "jo" "nej" "jo" "nej" "men du kanske ska göra så här?" "Nej jag kommer bara göra skit av det" "sluta" "hållkäften" "vad fan får man inte bråka med sig sjäv längre" "nope" "ah med vad fan!!!" Ångest men kan inte sätta fingret på det.
Det har varit mycket sen oktober och helt ärligt. Det måste vända NU!!!
Kolla vad pigg jag såg ut.
Fan asså det här med att inte kunna sova? Jag är så jävla trött på det. Hjärnan på högvarv fast ändå inte. Typ "du måste göra så här" "nej det går inte" "jo" "nej" "jo" "nej" "men du kanske ska göra så här?" "Nej jag kommer bara göra skit av det" "sluta" "hållkäften" "vad fan får man inte bråka med sig sjäv längre" "nope" "ah med vad fan!!!" Ångest men kan inte sätta fingret på det.
Det har varit mycket sen oktober och helt ärligt. Det måste vända NU!!!
Kolla vad pigg jag såg ut.
Day 7
Min pappa brukade berätta en saga vi kallar "Hästen och prästen". Tror jag ska illustrera den. Har velat det länge.
Sunday, January 6, 2013
Friday, January 4, 2013
Day 3
Jag försökte posta igår men av någon anledning funkade inte blogger. Höll på att bli galen men lugnade ner mig snabbt. Ska inte ha samma stress och press som 2011. Hann ju på instagram :-)
Wednesday, January 2, 2013
årsavslut 2012
Så året är slut. ÄNTLIGEN! Fast varför är det så att man tror på en ny början bara för att 1 januari har anlänt? Det är som att hela kroppen fylls med hopp och tro på en själv som tyvärr saknas allt för ofta genom resten av året. Förra året mådde jag faktiskt riktigt bra de första nio månaderna, jag sov underbart, jag var i kontakt med mig själv, jag var ett med barnen. Sen hände något som kastade mig in i en period som kändes som svår tortyr. Jag trodde aldrig att jag skulle tappa kontrollen över mig själv på det sätt jag gjorde under årets sista månader.
När min son Killian diagnostiserades med autism, språkstörning och DCD (Dyspraxia) kände jag en enorm lättnad. Vi visste ju att han var autistisk men nu fanns det på papper och allt skulle bli så mycket lättare. Oj vad fel jag hade. På nätverksmötet, där alla runt Killian var med, kände jag direkt att allt det jobb som förskolan lagt ner, alla kärlek som våra kontakter på habiliteringen gett oss och vår son samt redovisningen av resultat som fantastiska KNUT teamet på HS diskuterades inför skolan, dvs den skolan där Killian nu grå i förskoleklass, löstes upp som aska i vinden.
Jag blev arg, ingen lyssnade ju! Varför lyssnade man inte? Jag jobbar själv med människor som har neuropsykiatriska funktionshinder. När jag jobbar så lägger jag ner hela min själ i det jag gör. Här möttes jag av ett gäng från skolan som ska ta hand om min son. Det kändes lite som tiden på neonatalen, när vi inte riktigt styrde över vårt eget barn. Killian börjar bli mer medveten om sina hinder och jag vill att han precis som alla andra barn ska få leva sitt liv med bra förutsättningar. Istället känns det som att man straffas, jag gick in i väggen. Pang BOM sa det.
I samma veva fick min mamma läggas in pga problem med förträngningar i halsvenen upp till hjärnan och helt plötsligt slutade jag sova, jag åt inte, jag duschade inte, jag kände bara den där stora svarta massan som fanns runt mig, i mig och hur den trängde sig ut och spred sig vart jag än riktade mig. Jag såg tecknen och jag försökte ta tag i det på en gång men det gick inte. Sen gjorde jag det jag har lärt mig, att acceptera att jag är mänsklig, jag orkar inte föra en kamp hela tiden, någonstans måste det ta slut. Jag la mig ner och dog i tre månader. När jag sakta började ta mig upp igen så sa jag skämtsamt till min bästa vän "Det enda som fattas nu är att dom ringer och säger att min pappa har dött" tre dagar senare..."Hej, din pappa hittades på morgonen och han har somnat in nu" Det kändes som något jag inte kan beskriva i ord. Jag tror faktiskt helt ärligt att jag inte fattat det riktigt än. För det känns så främmande. Är jag 35 år och utan pappa men samtidigt när hade jag pappa sist?
P.g.a fantastiska vänner som låter mig vara trasig och som älskar mig trots att jag känner mig förstörd kom jag sakta tillbaka igen. Med ledsamhet i sinnet skriver jag nu det här avslutet. Jag har inga nyårslöften men jag har mål. Mitt mål är att göra mer saker i livet som är kul. Jag ska sluta ta mig själv på så stort allvar. Jag ska tillåta mig själv att misslyckas. Något jag inte ska göra är att lägga mig ner och dö lite när det kommer till min son. Där ska jag försöka vara lika stark som han har varit i början av sitt liv och fram.
En sak som gör mig glad är att vara "konstig" som jag och en vän brukar säga. Det betyder att mycket av den lediga tiden ska jag lägga på att vara kreativ, konstnärlig och mig själv. Livet är strecket mellan årtalen på gravstenen. Det är inte början och slutet, det är allt det bra och dåliga som händer i mitten. See ya! 2013 GO GO GO!!!
När min son Killian diagnostiserades med autism, språkstörning och DCD (Dyspraxia) kände jag en enorm lättnad. Vi visste ju att han var autistisk men nu fanns det på papper och allt skulle bli så mycket lättare. Oj vad fel jag hade. På nätverksmötet, där alla runt Killian var med, kände jag direkt att allt det jobb som förskolan lagt ner, alla kärlek som våra kontakter på habiliteringen gett oss och vår son samt redovisningen av resultat som fantastiska KNUT teamet på HS diskuterades inför skolan, dvs den skolan där Killian nu grå i förskoleklass, löstes upp som aska i vinden.
Jag blev arg, ingen lyssnade ju! Varför lyssnade man inte? Jag jobbar själv med människor som har neuropsykiatriska funktionshinder. När jag jobbar så lägger jag ner hela min själ i det jag gör. Här möttes jag av ett gäng från skolan som ska ta hand om min son. Det kändes lite som tiden på neonatalen, när vi inte riktigt styrde över vårt eget barn. Killian börjar bli mer medveten om sina hinder och jag vill att han precis som alla andra barn ska få leva sitt liv med bra förutsättningar. Istället känns det som att man straffas, jag gick in i väggen. Pang BOM sa det.
I samma veva fick min mamma läggas in pga problem med förträngningar i halsvenen upp till hjärnan och helt plötsligt slutade jag sova, jag åt inte, jag duschade inte, jag kände bara den där stora svarta massan som fanns runt mig, i mig och hur den trängde sig ut och spred sig vart jag än riktade mig. Jag såg tecknen och jag försökte ta tag i det på en gång men det gick inte. Sen gjorde jag det jag har lärt mig, att acceptera att jag är mänsklig, jag orkar inte föra en kamp hela tiden, någonstans måste det ta slut. Jag la mig ner och dog i tre månader. När jag sakta började ta mig upp igen så sa jag skämtsamt till min bästa vän "Det enda som fattas nu är att dom ringer och säger att min pappa har dött" tre dagar senare..."Hej, din pappa hittades på morgonen och han har somnat in nu" Det kändes som något jag inte kan beskriva i ord. Jag tror faktiskt helt ärligt att jag inte fattat det riktigt än. För det känns så främmande. Är jag 35 år och utan pappa men samtidigt när hade jag pappa sist?
P.g.a fantastiska vänner som låter mig vara trasig och som älskar mig trots att jag känner mig förstörd kom jag sakta tillbaka igen. Med ledsamhet i sinnet skriver jag nu det här avslutet. Jag har inga nyårslöften men jag har mål. Mitt mål är att göra mer saker i livet som är kul. Jag ska sluta ta mig själv på så stort allvar. Jag ska tillåta mig själv att misslyckas. Något jag inte ska göra är att lägga mig ner och dö lite när det kommer till min son. Där ska jag försöka vara lika stark som han har varit i början av sitt liv och fram.
day one 2013
So I´ve decided that I missed the blog. So for 365 days I will publish a photo, a sketch or a painting. Something artsy fartsy any way. I hope you´ll find your way back. You can also follow the pics on instagram you´ll find me as @fackhoff, if you just want to se the pics from the project, go looking for #mirreketola365days2013 they will most likely be put up there first. New changes is that I will not just blog my pics, I will use this blog ass my all around blog. So for my own sake I will be writing longer parts in swedish.
First pic from this year I made a little bit drunk after watching the new year fireworks with my dear friends.
First pic from this year I made a little bit drunk after watching the new year fireworks with my dear friends.
 |
| welcome 2013 |
Subscribe to:
Posts (Atom)